Mitt namn är Rikard Landberg. Jag är 28 år gammal och har fotograferat större delen av mitt liv. När jag var liten så fick jag en riktigt plastig canon av mina föräldrar. Jag älskade att ha med den på semestrar och redan då fotograferade jag så mycket jag hade råd med. Jag älskade att öppna kuvertet med de framkallade fotona någon vecka efter varje semester. Dock slängde jag nästan alltid negativen, vad skulle jag ha dom till?
När jag blev lite äldre så började det dock handla mer och mer om utrustningen och inte själva fotona. Jag tyckte att jag var jäkligt duktig på att fotografera med min då jäkligt exklusiva Canon 5d (version 1) och mitt Canon 50/1.4. Jag hade listat ut att det går att använda bokeh för att få fotografier att se snyggare ut. Så under 5-6 år så gjorde jag som alla andra, jag tog riktigt tråkiga bilder av tråkiga motiv men jag fick jäkligt snygg bokeh. Inte förrän jag 2012 köpte mig en Fuji x100 började jag se en annan sida av fotograferingen. Den berättande sidan. Bilder handlade inte längre om det snyggaste skärpedjupet eller den coolaste utrustningen. Vilken lycka! Jag ägnade mig mer och mer åt att ta så kallade street-bilder. Något jag verkligen älskar. I början var det mycket negative space runt mina objekt men jag kommer närmre och närmre.
I början av 2013 åkte jag åter till ett New York. Ett New York jag sett flera gånger tidigare. Skillnaden denna gången var att jag hade med mig en nyinköpt Leica M2 med ett summicron 35 tillsammans med min Fuji x100. Tanken var att jag skulle prova ett par rullar med min M2 medan x100an skulle vara min huvudkamera. Redan första dagen i New York tog jag bilden nedan. En bild som förändrade mitt sätt att se på fotografering. Min M2 kändes som att den verkligen var gjord för att fånga det jag upplever just där och då. Detta hade jag inte känt med någon kamera sedan min plastiga lilla canon jag hade när jag var grabb. Jag älskade att fotografera med min nya M2. Jag fick springa förbi B&H flera gånger den resan för att fylla på i filmförrådet. När jag kom hem och skulle kika på alla bilder så såg jag till min förvåning att jag bara hade tagit två bilder med min x100. En på flygresan dit och en på times square. Alla andra bilder var tagna med min M2. Framför allt bilden nedan. En bild som kanske inte är så speciell men för mig betydde den mycket. Den är precis det jag såg den dagen på brooklyn bridge.
En månad senare sålde jag min älskade Canon 5d, min fuji x100 och lade pengarna på en bra filmscanner, ett till leica kamerahus och en jäkla massa film. Jag har sedan dess inte använt en digital kamera och saknar det inte det minsta.
Det var lite om mig och min historia.
/Rikard Landberg
